När New Islanders var som sämst, och det var länge, så kunde fansen leva med om de bara vann en typ av match – de mot Rangers, eller Raggs som vi kallar dem. Detsamma gäller Skellefteå AIK. De har inte tillåtelse att förlora mot Björklöven, även om Luleå av outgrundlig anledning tycks tycka extra illa om oss. Kanske för att kört över dem i fler lite väl viktiga matcher.

Oss i sammanhanget är Skellefteå, för att vara tydlig men nu är det inte Sveriges hetaste derby som är på agendan utan derbyt och kampen om att vara bäst i New York – även om Islanders inte räknar sig till New York utan till Long Island. Det är egentligen inte konstigare än att Raggs spelar i en helt rund arena som heter Madison Square Garden.

Hat

För att du ska kunna ta dig vidare, om du inte är insatt i ishockey är det viktigt att veta att ordet hat i sammanhanget inte riktigt står för betydelsen som du hittar i akademins ordbok. Det är en slags hatkärlek där båda sidor inser att de är beroende av varandra. Med det sagt, jag hatar alla popjönsar som skyttar runt i den där förbannade blå tröjan med tvärställd text. Raggs är hockeyns motsvarighet till Los Angeles Lakers (förbannat bra basketlag för övrigt) som alla kändisar håller på. Islanders är lite grand som Leeds i Premier League – ett tag som varit på dekis i decennier, som få visste att de knappt existerade fortfarande, efter en storhetstid som ligger åtskilliga år tillbaka i tiden. Lag som varit bra, som haft en storhetstid men som ingen kommer ihåg längre, ungefär så.

Chara

Raggs har alltid varit laget i centrum, det finare laget som spelar i den klassiska arenan. Islanders å sin sida har varit det elaka laget med den tuffaste av de tuffa, Clark Gillies. Inför årets säsong så satsade Raggs på att bli elakare och värvade Ryan Reaves, förstklassig powerforward. Raggs fans kissade nästan end sig av lycka – nu skulle äntligen det där förbannade förortslaget på på käften. Sen värvade Islanders Zdeno Chara och det blev tyst. Ingen, absolut ingen är större än Chara. Regelmässigt så plockas även Ross Johnston än i matcherna mot Raggs och den som sett Jonstons spela hockey inser direkt att det inte är en tillfällighet. Islanders är fortfarande elakare.

Inför nattens match så har lagen mötts tre gånger. Islanders ledde matchserien med 2-1 och Raggs hade chansen att utjämna till 2-2 – hade, för trots att Islanders inte kommer att ta sig till slutspel så vann de matchen de ska vinna och det med 3-0. När Islanders hade skjutit 7, sju, skott så ledde de med 2-0. Ligger du under med 2.0 mot Islanders så förlorar du för de har ligans två bästa målvakter, utedass till backar, om vi bortser från lille Sebastian Aho som kom till Islanders från ett annat, synnerligen bra hockeylag.

Holmgång

Nattens match utvecklades aldrig till något krig. Raggs vet att det är en typ av match som de garanterat kommer att förlora och de kommer att gå till slutspel och då är det direkt idiotisk att utmana Islanders på en holmgång. Islanders hade inte heller någon anledning att dra igång några dumheter – av respekt för Raggs.

Här hemma i Sverige och SHL pågår det som kallas slutspel. Något som kännetecknas av att då plockas en helt annan regelbok fram. En så märklig regelbok att domarnivån låg farlig högt i den första perioden mellan Skellefteå och Färjestad. Farlig helt enkelt därför att crosschecking mot kroppen, hugg mot njurarna och nacksving i samband med varenda avblåsning kan skada spelare. Det var inte ishockey, det var det det applåderande medier kallar riktig slutspelshockey för här hemma hyllas våld, paketeras om och kallas slutspelshockey. På andra sidan Atlanten så kan två bittra rivaler spela hårt, tufft men med respekt. Hemma i SHL får vi vara glada över att inga spelare skadades – allt medan lyriska sportreportrar hyllar riktig slutspelshockey.

Egentligen bryr jag nog inte så mycket – för Islanders vann den matcha de måste vinna, som de ska vinna.