Jag har varit en inbiten spelare. Doom, Heretic, Wolfenstein, Zelda och mängder av andra spel har passerat i revy under åren men det var säkert runt 20 år sedan. Jag slutade plötsligt att spela utan att egentligen veta varför. Visst, jag kunde lägga patiens, prova något av alla de ordspel som lanserades eller köra lite bil men det var aldrig något spel som fastnade och som jag spelade återkommande eller regelbundet.

Jag ströspelade, då och då men under flera år blev det inte mer än så. Jag spelade inte helt enkelt. Jag var ingen spelare, inte intresserad. Sommaren 2016 lanserades ett nytt spel, först i USA och sedan i Sverige. Pokémon GO. Jag visste vilka figurerna var även om jag inte kunde se skillnad mellan en Pidgey och en Ratata. Barnen, mina barn, speciellt min dotter höll på och bytte Pokémon-kort flera år tidigare så en del visste jag. Spelet var inte lanserat i Sverige ännu så jag använde mitt amerikanska konto och började att spela. Saker kom emellan (arbete) så kort efter lanseringen i USA och kort efter det att jag började att spela så la jag spelet åt sidan tills det lanserades i Sverige. Då bytte jag en del kontouppgifter och satte fart på spelandet igen. Jag flyttade över spelet till Sverige helt enkelt.

Nivån

Jag har spelat sedan dess, passerat sista nivån 40 för länge sedan men jag spelar ändå. Det när inte med samma intensitet, inte lika ofta och inte länge som tidigare. Jag var smått fanatisk under några veckor innan jag nådde nivå 40. Rekordet är 17 Entei-raider på en enda dag. Det är inte att spela. Det är milt vansinne. En dag promenerade jag bort till ett gym (Seals & Waves) körde en T3-raid och gick tillbaka till kontoret. Allt som krävde nu var en “evolve”  sedan skulle jag vara där – nivå 40.

Du kan ju tycka att om du har jagat nivå 40 så länge att du skulle kasta dug över möjligheten direkt men jag gjorde inte det. Jag gick tillbaka till kontoret, jobbade i flera timmar innan jag utveckla en till Pokémon och passerade den sista nivån.

Ganska snart efter den tidpunkten så lade sig spelandet. Det sjönk tillbaka till en mer normal nivå. Det har aldrig blivit några 17 T5-raider en och samma dag igen men visst har jag spelat intensivt men då för några timmar – inte dagar, veckor och månader.

Varrför

Så varför spelar jag då fortfarande?

Jag har nått den sista nivån. Jag har massor med Stardust och jag har ett konto med så många objekt, funktioner och Pokémons att jag bara behöver köpa saker då och då. Jag har bytt till mig en del ovanliga Pokémons men jag har inte alla och strävar egentligen inte efter det heller. Jag har bytt lag, gått från rött till gult, ganska nyligen. Jag spelar alltså fortfarande.

Jag spelar numera även Zelda och Doom. Två spela som jag hittat tillbaka till och som jag nu har i mitt Nintendo Switch, den första spelkonsollen som jag uteslutande köpt för mitt eget bruk. För att jag ska spela, mitt spelande.

Det enkla och enda svaret varför jag spelar är att jag tycker att det är roligt. Det är inte mer invecklat än så och det ligger inte på något djupare plan.

PS. I efterhand så har en av mina medspelare påminn mig om en serie raider där vi hann med 28 raider på tre timmar. Jag hade helt glömt bort den typen av milt vansinne. Sannolikt i någon form av förträngningsmekanism.

Mackens Fråga: Vad har du för hörlurar?
Share This