Ta ett lag, vilket som helst, och ta en sport, nästan vilken sport som helst. Ställ upp en motståndare, slå dig ned och följ det mentala spelet. Hockey är ett mentalt spel och fotboll är det i högsta grad. En given dag kommer det att ske och du kan se det ske, direkt, vilket gör det ännu mera smärtsamt. Ett lag som faller samman.

Det händer alla lag, förr eller senare. I efterhand kan vi analysera alla detaljer och vi får ibland fram ett facit om varför det hände. Där i ligger problemet, vi får veta i efterhand. Där i ligger också lösningen, lära oss av sammanbrottet och sedan göra det vi kan för att det inte ska upprepas.

Kanaliseras fel

Det handlar inte om brist på vilja, möjligen inledningsvis men det som händer sedan är det rakt motsatta, för mycket vilja som kanaliseras fel. Alla som någon gång varit en del i ett lag har spelat sådana matcher. Alla kan minnas dessa helvetess-stunder då allt går fel, ingenting går enligt plan och de lagkamrater som du lärt dig lita på faller samman med dig. Det finns ingen enkel, snabb utväg bara smärta och ett fullständigt nederlag.

Lika smärtsamt som att se ett lag, ett kollektiv falla samman är lyckan att se samma lag och samma kollektiv resa sig och slå tillbaka allt i matchen efter. Då är det laget mot allt och alla. Kollektivet mot resten av världen. I den stunden finns inte matchen innan. Den suddas bort, raderas och läggs till historien. Det är idrott när den är som vackrast, eller kanske ändå inte, för det finns något som är ännu vackrare och det är när ett kollektiv slår alla stjärnor, alla pengar och all förmodad klass.

Blodsmaken

När blodsmaken i munnen håller på att kväva dig av trötthet, när benen knappt lyder dig så krävs det bara en enda blick i motståndarens öga för att finna ny energi. Det handlar om skräck och om en insikt att den som inte hade något att förlora nu har allt att vinna och den som kommer att förlora allt är du. Det är när det stjärnspäckade laget inser att de redan upptrycka segerflaggorna och champagnen som ligger på kylning kommer att förfölja och håna dem under lång tid framöver.  Det var det som hände den 22 februari 1980 i Lake Placid. Världens bästa landslag, den ryska hockeymaskinen fick stryk i OS-finalen av ett gäng skolpojkar och amatörer, av USA. Det var det som hände när Blåvitt besegrade det tyska storlaget Hamburg i maj 1982.

Det bor en enorm kraft i motståndarens skräck för att förlora.

Klyschor

Studsa tillbaka, hitta vinnarspåret, komma tillbaka och resa sig är bara klyschor som okunniga sportreportrar drar till med. De som aldrig har spelat, lidit, för att sedan suga kraft ur nederlaget och hitta ett slags konstruktivt brinnande hat mot att förlora igen. Det finns ett ursinne i alla framgångsrika idrottare. Ett kontrollerat ursinne som rätt använt kan skapa ett sylvasst fokus. Lika smalt som skarpt. Vinnarskalle är bara ytterligare en klyscha. Det handlar om mer än det. Det är större än det och sina vackraste stunder kan det få en boxare som inte skulle stå en enda rond att stå i åtta ronder och sedan med kirurgisk precision släcka inte bara medvetandet utan en hel karriär och knäcka motståndarens vilja att någonsin gå upp i en ring igen. Mohammad Ali knäckte George Foreman inte bara fysiskt utan även mentalt den där svarta kvällen i Zaire 1974.

Det här när stora, kända ögonblick som exemplifierar det alla lag, alla idrottare för eller senare måste gå igenom, att gräva djupt inom sig själva och fatta ett beslut. Det kan vara en distriktstävling i bowling, en cupfinal i fotboll eller en juniortävling i friidrott. Det kan vara en lagidrott eller en sport för enskilda individer. Du kommer att hamna där och ställas inför valet att fortsätta eller ge upp.

De som då som de som kan koppla på ursinnet, hitta det kontrollerade hatet och viljan att inte förlora kommer att vinna – oavsett om de vinner tävlingen eller inte. De har besegrat skräcken och det är det sport egentligen handlar om – besegra skräcken att förlora.

Spränger gränser

Det finns utövare som behärskar det till fulländning och som tar sin sport till en helt ny nivå. De spränger gränser och visar att det som såg så färdigt ut, så fast, så stabilt och oomkullrunkeligt inte är närheten av att vara klart. Michael Jordan lyfte basketen, Wayne Gretzky ishockeyn, Muhammad Ali lyfte boxningen och Zlatan gavs oss helt nya perspektiv på svensk fotboll. Nu är just fotboll världens mest utövade sport så Zlatan är ingalunda ensam om att kallas vid ett enda namn. Här finns Messi, Ronaldo och många till som aspirerar på kungatronen.

Det är stjärnorna, de som alla beundrar men för egen del älskar jag vattenbärarna och de tysta slitvargarna. De vars talang inte räcker hela vägen men i dem bor det kontrollerade hatet att förlora och den viljan bär dem till en egen roll. New York Islanders Matt Martin har inga känsliga handleder, han saknar en explosiv skridskoåkning och han kommer aldrig att göra 60-70 eller 80 poäng. Vid sin sida har han Case Cizikas och Cal Clutterbuck. De är på det hela taget lika talanglösa men de besitter en vilja som är större än hela världen och de är beredda att göra allt för sin målvakt oavsett om han heter Greiss eller Lehner.

Min stora favorit I Skellefteå AIK under många år var en rödhårig, senig Kirunabo som inte hade vett att vika ned sig. Han insåg aldrig compositklubbornas stora fördelar därför att det fungerade lika bra med en klubba av trä. Han oftast gjorde mål med långa, tysta dragskott så vad skulle han med composit till. Fredrik Krekula fick sällan några rubriker men han brann för det han företog sig och då menar jag verkligen brann på det närmast vanvettiga sätt som en som verkligen hatar att förlora kan brinna.

Svajiga

Skellefteå AIK genomgår just nu en av sina mest svajiga säsonger på många år. Laget vinner mer borta än hemma vilket strider mot idrottens logik. De hittar inte flytet och den där automatiska förmågan som lag kan hitta periodvis, då allt stämmer. Då allt ser så enkelt och naturligt ut och då det egna självförtroendet är större än universum tills en dag då skräcken kommer krypande och då du inser att du är väg att förlora. Det är små marginaler. Hört det förut?

Det är en sliten klyscha men lika fullt sann men för att det ska handla om små marginaler så är det så mycket som måste gå rätt och du måste jobba med så många detaljer. I takt med framgångar kommer också farorna och fällorna. I takt med framgångarna kommer glömskan om hur det var då du inte hade alla pengar och då du var tvungen att kolla allt, flera gånger och då du tvingades att kompromissa och hitta nya lösningar. För mycket pengar och en för stor budget kan sluta med att du glömmer detaljerna. Är det som hänt Skellefteå AIK?

Det vet jag inte och jag skulle inte komma på tanken att påstå det men alla lag och alla föreningar går igenom perioder av storhet och framgångar som byts av säsonger då det inte går lika bra. Livet går i vågor och då spelar det ingen roll om det är en förening eller livet som idrottare.

När vi nu vet det så varför envisas vi med att hela tiden sätta målet så högt?

För att vi inte vill känna den där skräcken.

Ibland är sporten inte mer komplicerad än så.

Mackens Fråga: Ska Facebook delas upp?
Share This