I fjol hade New York Islanders sämsta försvar som släppte inom mest skott och som släppte in mest mål. Raden av förluster tycktes aldrig ta slut och slutspel var inte ens att tänka på. I somras så stack sedan den där killen som sov i sängkläder med Torontos klubbmärke på när han var liten. Hockeyskribenterna dömde ut laget från Long Island , för det är viktigt att klargöra det – New York Islanders kommer från Long Island, inte från New York.

In kom Lou Lamoriello. Hockeyskribenterna fortsatte att döma ut Islanders. Lamoriello var för gammal, hans tid låg bakom honom och inte kunde en pensionär få ordning på en av NHLs mest misskötta klubbar. Lamoriello värvade Leo Komarov, Tom Kunhackl och plockade tillbaka Matt Andersson från nyss nämnda Toronto. In kom Valter Filppula och Robin Lehner. Leo Komarov var alldeles för dyr, Filppula en dussinlirare och Robin Lenner var ett problembarn. Matt Martin var närmast en skrattretande dålig värvning i hockeyexperternas ögon.

Sedan kom bomben – Lou Lamoriello värvade Barry Trotz som tog med sig hela sin ledarstab från Washington Capitals. Är det någon som på fullt allvar tror att Lamoriellos värvningar gjordes utan att Barry Trotz fått ett ord med i laget? Ingen trodde trots det på Islanders.

Själv

Trodde jag själv på det här laget då?

Jag hoppades men jag trodde inte riktigt att Matthew Barzal skulle kunna fylla tomrummet efter du vet vem. Jag hoppades innerligt att min egen favorit Matt Martin skulle få bilda kedja igen med Casey Cizikas och Cal Clutterbuck. Jag tyckte länge att det var dags att skicka Nick Leddy efter en säsong med minus 48, som back. Lou Lamoriello och Barry Trotz såg något annat, något helt annat och det är därför de leder ett lag och tränar ett jag medan jag sprätter en massa tyckande omkring mig.

Förändringen går bara att beskriva som dramatiskt. Det går inte att förklara på annat sätt. Det är en helomvändning där New York Islanders är NHLs hårdast jobbande lag. Islanders har NHLs bästa försvar, bästa målvakt och när Johhny Boychuck kastar sig med huvudet och täcker skott med ansiktet så är det sinnebilden av det nya New York Islanders. Matt Martin tacklar allt han kan tackla tillsammans med Cizikas och Clutterbuck. De är NHLs jävligaste fjärdeformation att möta och de sätts konsekvent in mot de andra lagens stjärnor. Tillsammans med Leo Komarov så är de NHLs dummaste spelare. Ni vet de där som fansen älskar men som alla andra lag hatar och det är få spelare som andra lag hatar mer än Leo Komarov.

Målvakten

Under sommaren så gick Robin Lehner ut och berättade om sitt helvete med piller, sprit och ett psyke i kaos. Min första tanke var att om den här killen kunnat spela så bra med allt detta som ryggsäck, hur bra skulle han då inte kunna bli nu?

Svaret är lika fantastiskt som enkelt – NHLs bästa målvakt.

Matt Martin var bland de första att gå ut och hylla sin målvakt, backa upp Robin Lehner och hylla honom för sitt mod. I raskt takt uttalade sig fler spelare och ledningen för Islanders. Det var det första tecknet på att säsongen nog ändå inte skulle bli så som hockeyexperterna trodde.

Försäsongen gjorde att ett visst hopp tändes. Vi såg ett Islanders som spelade som ett lag, som rörde sig som ett lag och som byggde bakifrån med två väggar där bak för plötsligt så vaknade Tomas Greiss ur sin slummer och visade att han är en förbannat kompetent målvakt.

Detroit

New York Islanders började att vinna och det vi såg på isen var ett lag som effektivt stängde mittzon, bromsade ned och som sedan sedan tog fram “old school hockey” där du med fysiskt spel stoppar motståndarna. Det var tecken nummer två – Islanders vann matcher och vände matcher från underläge främst med en defensiv i kombination med få utvisningar. Ni vet det som brukar stavas disciplin.

Sedan kom matchen mot Detroit. Den börjar med ett antal klockrena, tuffa tacklingar som hade varit hockeypoesi om det inte varit så att det var Detroit som delade ut dem och Islanders som tog emot. Anders Lee, lagkapten i Islanders tittade ned lite för länge, kördes över av Nicklas Kronwall och Detroit ledde med 2-0. Det såg med andra ord ut som det brukar, ett Islanders som låter sig köras över.

Trotz svar kom direkt i andra perioden, in med Martin/Cizikas/Clutterbuck med en enda order – tackla sönder dem. Matt Martin slogs, Johnny Boychuck slogs i en match där Islanders helt enkelt bestämde sig för att visst, ni kan få vinna men i helvete att vi tänker tillåta att ni kör över oss. Anders Lee syddes ihop och kom tillbaka i en match som Islanders vände och vann. Det var det tredje tecknet och beviset på att årets upplaga av New York Islanders är ett helt annat lag. Det skulle komma fler vändningar och fler matcher där laget och kollektivet bevisade att vilja slår klass.

Islanders spelar ingen vacker, underhållande ishockey men jag älskar den. Islanders har ingen superstjärna men vi har en lagkapten som anser att lojalitet är den viktigaste egenskapen hos en hockeyspelare som ska spela i Islanders tröja. Naturligtvis är det en passning till killen som stack till Toronto. Vi har en Cal Clutterbuck som åker förbi motståndarnas bås och och flinar när de kastar glåpord efter honom. Han vet att han vunnit sin kamp i matchen. Vi har ett antal spelare som gör det viktiga jobbet i det tysta, som finner sig i lite speltid eller att de hamnar på bänken bara därför att motståndarna har ringt sin “goon” och för att Trotz nu vill göra plats för Ross Johnston. Ni andra kan ringa vem ni vill. Vi ringer Ross Johnston som väger 107 kilo och som är 199 centimeter lång, utan skridskor.

Mönstret

Funkar inte det så förfogar Islanders över en backbesättning där 4-5 ligger över eller nära 100 kilo och till det kan läggas en 7-8 forwards med samma mått. Nej, det här är inga finlirare, inga artister med känsliga handleder även om Matthew Barzal och Anthony Beauvillier bryter mönstret. Det är spelare och ett lag som gör att vi som lidit med New York Islanders i alla dessa år nu kan känna massor av stolthet över ett lag som inte vinner alla matcher men som alltid säljer sig dyrt.

Stolthet, massor av stolthet är det jag känner just nu och jag vet att det kan komma grus i maskineriet, att det kan komma en svacka, lång eller kort. Jag vet att det är långt kvar och att massor kan hända men så här långt så har tillräckligt mycket hänt för att jag ska fatta galoppen – vi har ett lag, igen. Vi har spelare som är stolta över att dra på sig tröjan och som är beredda att göra jobbet kväll efter kväll. Vi har ett lag som bryr sig om varandra, fansen och som leds av en snubbe som skulle ha gått i pension i Sverige för mer än tio år sedan. I båset står en av NHLs mest framgångsrikaste coacher som har NHLs senaste mästerskapsring på fingret. Vi har ett lag som just nu i allra högsta grad är med i jakten på en slutspelsplats. Det som gäller nu är lika enkelt som komplicerat – fokus på nästa byte, nästa match, nästa byte och nästa match.

Mackens Fråga: Har du en smart högtalare med en digital assistent hemma?
Share This