För några år sedan beslöt jag för att sluta att skriva om patenttvister. De är obegripliga, dyra, onödiga och de saknar nyhetsvärde om vi bortser från eventuella domstolsutslag. Då och då så seglar däremot så stora och omfattande tvister upp så att du helt enkelt inte kan negligera dem.

Tvisten mellan Apple och Qualcomm är en sådan patenttvist. I botten finns miljarder i avgifter, licenser och framtida intäkter. Qualcomm har patent som nästan alla använder och Qualcomm har egna patent. Det är viktigt att skilja dessa åt därför en standard som bygger på ett patent ska och bör alla få tillgång till mot en längre, rättvis avgift. Apples strid med Qualcomm handlar om allt det och lite till.

Qualcomm har stämt Apple
Apple har stämt Qualcomm

Apple har också fryst inne licensavgifter för enorma belopp och mycket kortfattat så är det där vi är just nu när parterna ska göra upp i den första ronden i en domstol i Mannheim, Tyskland.

Läst på

Jag tänkte därför att jag skulle läsa på lite men insåg direkt att ingenting har förändrats – patenttvister är vidrigt tråkiga. De är obegripliga, invecklade och fruktansvärt tråkiga. För mig är det obegripligt att Florian Mueller fortfarande, efter alla dessa år, skriver ändlösa redogörelser för patenttvister som jag har svårt att tro kan intressera någon utanför det lilla fältet av patentjurister och patentadvokater. Missförstå mig rätt nu – jag har stor respekt för alla hjärnor som orkar traggla sig igenom oändliga redogörelser för patent, funktioner och varför ett patent ska eller inte ska anses vara giltiga.

För egen del upptäcker jag att jag sitter och funderar på om inte harakiri ändå är rätt smärtfritt och ett snabbt slut och då läser jag har bara redogörelserna för vad som hänt i rättssalen.

Oändliga

Patenttvister är juridik som skapats av djävulen själv. Det är tvister som pågår i det oändliga. De är som en tungsviktsmatch i boxning där det hela tiden längs till en rond och där allt kan kastas över ända och titeln byter ägare, direkt. Tills nästa rond då titelns vinns tillbaka. Problemet är bara att det i stort inte händer någonting. Allt är en röra av pläderingar, inlagor och krav fram och tillbaka.

Patentsystemet sägs vara genomruttet och för mig som lekman så är det obegripligt att någon kan få ett patent baserat på en kort, mycket generell beskrivning men som jag har förstått så är det så det ska vara. Patent ska utmanas, testas och de ska kunna ogiltigförklaras vilket händer rätt ofta. Problemet med systemet just nu är att det går att få för breda och för heltäckande patent i kombination med att en del patent som ingår i en standard är för dyra att använda. Höga avgifter, breda patent och sedan skyhöga kostnader där bara den riktigt rike har råd att få rätt.

Fönstret

Jag har en egen teori – patentjuridik, patent och hela systemet har medvetet gjorts så tråkigt, så invecklat och urtrist att bara mycket få individer orkar och står ut med patent. De är en slags supermän/kvinnor som har en enda superkraft – de kan lyssna till en ändlös redogörelse i en patentvist utan kasta sig ut genom fönstret.

Jag saknar denna superkraft och konstaterar att det med mycket stor sannolikhet kommer att dröja flera åt innan jag kommer på den fullständigt idiotiska iden att försöka läsa på, läsa in ens huvuddragen i nästa stora patenttvist. Det är inte det att jag inte förstår, för det gör jag inte, inte allt. Det är inte det att har inte klarar det juridiska språket för det gör jag, oftast, utan det är detta det är så plågsamt tråkigt.

Jag skulle vilja likna det vid att köra tandpetare under naglarna med den skillnaden att tandpetarna här körs in i hjärnan.

Ring mig när rond 713 har inletts och det går att räkna vem som vunnit mest.

Cricket

För att nu återvända till cricket, den brittiska sporten så är den obegriplig men vid ett tillfälle så förstod jag sporten, dess storhet och alla dess regler. Jag såg ljuset en sen natt på Island tillsammans med en god vän som jag just uppfunnit en ny drink tillsammans, Island Coffe. Det är en halvtaskig whiskey, pulver grädde, varmt vatten och pulverkaffe. Massor av allt blandat med plastsked i en pappersmugg. Efter massor av Island Coffe så flippade vi runt bland alla tv-kanaler som hotellet erbjöd och vi hittades det mesta fantastiska vi någonsin sett – direktsänd cricket med cheerleaders. Det senare är en gammal mossig kvarleva som vare sig tilltalar mig eller min betydligt mer revolutionäre kamrat. Jag har ett svagt minne att vi hade kommit överens om att göra revolution den där natten men valt att skjuta upp den ett tag medan vi studerade cricket. Hur som helst föreställ er världens tråkigaste och mest obegripliga sport med cheerleaders. Det blir så fullständigt absurt så att det närmar sig genialitet, eller så inte.

Den natten, efter oförsvarliga mängder Island Coffe och en uppskjuten revolution, så är både jag och min gode vän helt övertygade om att vi förstod cricket. Det är så det är med patentjuridk och patenttvister. Du liksom får ljusblixtar med små insikter i där du ser och förstår sedan är allt borta igen och kvar är bara baksmällan.

Min poäng – jag kommer aldrig att ägna mig åt patenttvister eller cricket om de inte involverar massor av Island Coffe.

Fyrabarns-far, farfar, morfar och egen företagare i Skellefteå med kliande fingrar. Skriver om fotografering, sport, dataprylar, politik, nöje, musik och film. Jobbar vid sidan av den här bloggen med det egna företaget Winterkvist.com. Familjen består av hustru, fyra barn (utflugna) och tre barnbarn. Jag har hållit på med datorer sedan tidigt 1980-tal och drev Artic BBS innan Internet knappt existerade. Efter BBS-tiden har det blivit hemsidor, design, digitala medier och trycksaker. Under tiden som journalist jobbade jag med Mac men privat har det varit Windows som har gällt fram till vintern 2007. Då var det dags att byta och då bytte vi, företaget, helt produktionsplattform till Mac OS X. På den vägen är det ...

Mackens Fråga: Blir det en ny Apple-pryl nu?
Share This