Det var en serie slag levererade med exakt precision som skakade om en hel boxningsvärld, en hel idrottsvärld. I den åttonde ronden rullade Muhammad Ali plötsligt runt och ut från repen och knockade George Forman och återtog tungsviktstiteln.

Muhammad Ali, eleganten, teknikern och showmannen ställdes mot besten och den fruktansvärt hårtslående George Forman den 30 oktober 1974. De flesta boxningsexperter var överens om att Ali inte skulle ha en chans. George Forman hade slagit ut allt motstånd och pulveriserat Joe Frazier när han blev världsmästare i boxning. Han slog sina motståndare sönder och samman med krokar in mot kroppen och upp mot huvudet.

Zaire

Matchen, som snabbt döptes till “The Rumble in the Djungle” skulle arrangeras i Kinshasa, Zaire och den fick även en politisk betydelse eftersom det var två svarta toppatleter som gjorde upp i Afrika. Ali sågs som de svartas representant och hans publik och anhängare myntade uttrycket “Ali Bomaye” – Ali döda honom.

George Foreman var favorit och vadslagningsbolagen satte oddsen 4-1 till Formans fördel.

Älskade Ali

Som riktigt ung så älskade jag Ali. Hans bländande teknik, snabba fötter och en boxning som mer liknande en blixtsnabb welterviktare än en normalt tungfotad tungviktare. Han såg ut att kunna flyta runt i ringen och hände ett vasst, irriterande vapen i en jabb som hela tiden satt rakt i ansiktet på motståndaren. Han pratade, retade, psykade och gled undan. Muhammad Ali spelade spelet bättre män någon annan och han sig till att skapa stor uppmärksamhet runt alla sina matcher.

När jag blev lite äldre och förstod lite mer så älskade jag honom för hans ställningstagande mot Vietnamkriget, för de svartas rättigheter och för att han politiserade en sport som fram till dess hade försökt att ställa sig vid sidan av det omgivande samhället. Boxningen är den fattiges sport. Det är svarta, fattiga och latinamerikaner som kliver in i ringen för att göra upp. Det är deras chans att ta sig ut från gettona och skapa sig en framtid. medierna har från tid till annan alltid talats om “det stora vita hoppet” och det har och finns riktigt bra vita boxare men de är i minoritet helt enkelt därför att en vit medelklass inte vill få betalt för att få på käften. Hårdraget och möjligen en smula stereotypt men likafullt – boxning är de fattigas sport.

Poesi

Hur som helst – när Ali efter att ha låtit George Forman slå sig trött i en taktik som döptes till “rope-a-dope” så är det inte boxning. Det är ett stycke poesi och ett av idrottsvärldens största ögonblick. Det är brutalt och vackert i sin precision och i efterhand så har George Forman förklarat att han aldrig fattade vad som hände men att avgörande helt knäckte hans självförtroende för flera år framåt.

Ali märker att Foreman faller tungt framåt när han flyttar sig i sidled. Foreman har tappat balansen samtidigt som hans slag mattats. Samtidigt så har Foreman hamrat mot Alis kropp i åtta ronder och Ali har blockerat massor av slag mot armarna. Det finns en risk för att Ali inte ska kunna avgöra längre fram i matchen därför att han är för mörbultad. Han rullar runt och ut från repen samtidigt som han slår en lång serie slag där praktiskt taget vartenda ett av dem träffar George Forman i huvudet. En detalj i sammanhanget är att nu har Ali gått ned på fötterna. Han dansar inte utan står platt på foten för att öka slagkraften och han vrider in hela höften och överkroppen i flera av slagen innan en kort serie uppercuts träffar George Foreman på hakan. Ali följer med, runt i ringen medan Foreman tappar balansen och Ali skulle kunnat fortsätta att slå men han ser att George Foreman inte är i Kinshasa, Zaire längre, Foreman är utslagen.

Den störste

För mig är Muhammad Ali den störste. Han är boxningsvärldens bästa boxare, alla kategorier och han är, och blev en viktig talesman för de svartas rättigheter i en tid då rasismen var ännu mer utbredd än idag. Ali blev världsmästare tre gånger, han gick 61 matcher, vann 56 och vann på knockout 37 gånger.

The Greatest of all Times

Fyrabarns-far, farfar, morfar och egen företagare i Skellefteå med kliande fingrar. Skriver om fotografering, sport, dataprylar, politik, nöje, musik och film. Jobbar vid sidan av den här bloggen med det egna företaget Winterkvist.com. Familjen består av hustru, fyra barn (utflugna) och tre barnbarn. Jag har hållit på med datorer sedan tidigt 1980-tal och drev Artic BBS innan Internet knappt existerade. Efter BBS-tiden har det blivit hemsidor, design, digitala medier och trycksaker. Under tiden som journalist jobbade jag med Mac men privat har det varit Windows som har gällt fram till vintern 2007. Då var det dags att byta och då bytte vi, företaget, helt produktionsplattform till Mac OS X. På den vägen är det ...

Mackens Fråga: Blir det en ny Apple-pryl nu?
Share This