Jag har svårt att hålla räkningen på alla stereotyper som vimlar förbi i den här tv-serien som just nu startat på HBO. Det är som om manusförfattarna bestämt sug för att varenda en ska klämmas in i Sharp Objects.

Journalist som återvänder hem för att skriva om sin hemstad. Check!
Krökande journalist i sliten bil. Check!
Småstadssheriff som inte gillar journalister. Check!
Sliten  hemstad där du antingen super dig kvar eller lämnar så snart du kan. Check!
Puckad mor som inte förstår sin dotter (journalisten). Check!
Minnesbilder från en tuff skoltid. Check!
Långsamt tempo med märklig musik. Check!

Smitta

Det sista är en smitta från True Detective som verkligen gick mycket långsamt. Sharp Objects har samma ton, samma gråa, trista färger och samt anslag – utan att för den skull vara en kopia. True Detective är en långt mycket bättre tv-serie än Sharp Objects och det beror inte på Amy Adams i huvudrollen. Hon gör vad hon kan med sin roll. Problemet är att allt är så förutsägbart, så stereotypt och vi har sett allting förut.

Historia

Sharp Objects är ett försök att skildra någonting och berätta en historia. Det är inget fel på historien utan på berättaren. Historien är helt enkelt så långsam och så tråkig att hjärnan vandrar iväg på egna villovägar. Nu gör det inte speciellt mycket för Amy Adams har bara hunnit att dricka ur en miniflaska med Vodka Absolut till och tänt en cigarett till. Bilfärden till hemstaden känns oändlig och om avsikten med tv-serien är att tråka ut tittaren så är resultatet fulländat.

Det är bara det att jag misstänker att det inte alls är avsikten vilket gör Sharp Objects till ett platt fall och ett misslyckande.

HBO Nordic
Sharp Objects

Betyg:

 

Mackens Fråga: Blir det en ny iPhone i år?
Share This