Jag är nu inne på mitt andra år med Pokémon GO och jag spelar fortfarande trots att jag nått den sista nivån, med marginal, trots att jag har alla Pokémons som går att fånga och trots att jag egentligen inte har så mycket att spela för.

Det började som nyfikenhet och som ett tidsfördriv när jag var ute och gick. När vi tog våra pauser i ett stillasittande arbete framför datorer. Vartefter jag avancerade i nivåerna så greps jag under en period av vad som kanske kan kallas för “speldjävulen”. Jag spelade som besatt och en dag så passerade togs jag mig upp på den sista nivån, nivå 40.

Då avtog spelandet, besattheten släppte och öven om jag fortfarande spelar mycket så är det på en mer vettig nivå.

Så frågan är då varför?

Svaret är enkelt – för att det fortfarande är roligt.

Två år sedan

Pokémon GO är inte samma spel som det var för två år sedan. Det har utvecklats och innehåller idag en mängd funktioner som inte fanns vid starten. Det är också ett spela som förändrat karaktär från att vara ett individuellt spel till att vara ett spel med flera kollektiva inslag. Du bildar lag, bygger listor med vänner, kan byta Pokémons med andra, du promenerar och spela med andra därför att du måste göra det. Det krävs en grupp spelare nämligen för att klara en del uppgifter i spelet.

Jag har nya vänner som jag förvisso inte delar mycket med än Pokémon GO men det räcker. Här i Skellefteå är vi en kärna på 30-40 spelare som ses nästan dagligen. Det glädjande i år är att nu har det dykt upp alltfler nya spelare och spelare som kommer tillbaka till spelet. Ibland gör vi halvgalna saker tillsammans. Som att kasta sig på ett plan ned till Stockholm för att springa runt i Mall of Scandinavia en dag, jaga Pokémons och sedan åka hem.

Påhittad

Då och då kommer frågan varför en vuxen man i min ålder ägnar sig åt ett spel som går ut på att jaga påhittade figurer i en påhittad miljö. Svaret är detsamma – för att jag tycker att det är roligt, för att jag rör på mig och för att det är något som får mig att lämna kontorsstolen, sängen eller soffan.

I den stora grupp som spelar finns alla åldrar, från förskolebarnen som spelar tillsammans med sina föräldrar till spelare som är äldre än vad jag är. Far- och morföräldrar spelare med sina barnbarn, hela familjer spelar tillsammans, nördar och vanligt folk träffas och spelar tillsammans. Jag känner inte till något spel med en så bred skara människor som spelar och ett spel som spänner över så många åldrar.

Det är klart att det krävs en smula barnasinne och en gnutta fantasi. Är det barnsligt så är jag det, barnslig men jag är i gott sällskap.

Jag spelar för det är roligt – den bästa ursäkten av alla.