Att erkänna ett fel

Att erkänna ett fel

Att erkänna ett fel

Fem månader efter det att The Guardian publicerade en artikel om en bakdörr i WhatsApp så medger tidningen att de hade fel. Det är långt efter det att andra medier ändrat sina texter, inklusive denna blogg (i sammanhanget).

Felet var att hela artikeln, i alla sina väsentliga delar var fel. Det fanns ingen bakdörr och The Guardian borde ha lyssnat, borde ha kollat uppgifterna mer och bättre.

Macken, jag och den här bloggen, insåg bara några dagar det att den första artikeln publicerats att uppgifterna var felaktiga. Det kom för många motsägande rapporter, för många andra säkerhetsexperter som hävdade att uppgifterna var fel. När jag toga mig igenom den ursprungliga rapporten så kunde jag själv se att en del slutsatser gick för långt och delar av analysen var inte helt komplett. Kritikerna hade rätt och det fanns även både logik och stöd för de invändningar som WhatsApps utvecklare hade både mot rapporten och mot The Guardians texter.

Relevanta

Jag publicerade de invändningar som var relevanta och sedan funderade jag på hur jag själv skulle göra med mina och Mackens texter. Ett alternativ var att radera dem, eller arkivera dem, men det hade ju i så fall inneburit att de som läst dem eller eventuellt länkat dem inte skulle få veta varför de plockats bort. Jag hade naturligtvis kunnat skriva en text och förklara varför men en sådan text försvinner ju som bekant över tid.

Jag valde att lägga till en tydlig text, i topp, ändra rubrikerna för att tydligt markera att det fanns anledning till att tro att informationen inte var korrekt.

Texterna har alltså fått ligga kvar men jag har förtydligat, lagt till och det betyder att texter som inte stämmer och som inte är korrekta får ligga kvar.

Ett fel

Det tog The Guardian fem månader att backa, erkänna ett fel och medge det. Det är naturligtvis inte acceptabelt men det jag funderar över är varför? Varför ska det sitta så hårt inne att medge att det blivit fel?

Jag har skrivit och publicerat över 12 000 texter, korta, långa, notiser och krönikor på Macken. Det vore ju naivt att tro att alla ska vara helt igenom korrekta, att jag inte skulle ha gjort en enda miss eller att inte en enda uppgift skulle ha blivit fel. Jag gör allt det jag kan för att det ska bli rätt, avvaktar, läser på lite till och kollar men det säger sig självt att det kan bli fel i alla fall.

Bland påtalar ni som läser att jag missat något, stavat fel eller att jag borde komplettera och korrigera. Vartenda sådant påtalande uppskattas och jag är mycket noga med att tacka för hjälpen. Det är viktigt och värdefullt därför att en text blir bättre, mera rätt och ibland också tydligare.

Ibland håller jag inte med och jag försöker att förklara varför.

Bättre

Det jag försöker säga är inte att jag är bättre än någon annan utan att ha fel behöver inte innebära någon som helst dramatik utan det kan tvärtom öka förståelsen och det kan involvera och engagera dina läsare. Det är inte detsamma som att det finns något positivt i att ha fel men misstaget kan vändas till något positivt.

Så varför tog det en etablerad, vanligen pålitlig tidning fem månader att erkänna det som sedan länge varit uppenbart?

Jag vet inte men jag vet att inte gagnar någon.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 4.0 International License.