Idag fyller tryckfriheten 250 år

Den svenska tryckfriheten fyller 250 år och efter så lång tid borde en viktig, grundläggande och fundamental rättighet vara så självklar att den borde vara förankrad i vår ryggmärg. Det är den inte. Tvärtom så är rätten ständigt under press och den ifrågasätts direkt och indirekt, dagligen.

Tryckfriheten kopplas ofta, av naturliga skäl, samman med Yttrandefriheten. Två viktiga rättigheter som är intimt förknippade med vår demokrati. Enkelt uttryckt så är det rätten att trycka och uttrycka det du vill, även om det är obehagligt, även om du inte håller med och det är ett skydd för individen, mot staten.

Slå vakt om

Nu är tryckfriheten inte så enkel. Det är tvärtom ett ständigt prövande och omprövande och inte minst så är det en rättighet som vi ovillkorligen måste slå vakt om. Donald Trump vill göra det lättare att stämma medier och tvinga av dem miljonskadestånd. Samma tongångar hörs i den svenska debatten. Medierna ljuger och medierna ska kunna stämmas till tystnad. 

Det finns någon slags märklig enighet att vi ska ha Tryckfrihet och Yttrandefrihet för “vettiga”, “sansade” och “bra” nyheter men fan ta dig om du häver ur dig något kränkande, chockerande eller upprörande. I en samtid där att bli kränkt utvecklats till en folksport och där minsta skämt, lyckat eller misslyckat renderar i uppror i sociala medier blir utrymmet alltmer begränsat.

Extremist

Ett annat problem i debatten är ett etikettsklistrande som ofelbart leder till att den som anser att politiska extremister ska få demonstrera blir, just det, politiskt extremist. Det leder också till att den som anser att en privat stiftelse har rött att fritt få välja utställare utmålas som en demokratins mörkermän/kvinna.

Det går att hålla båda tankarna i huvudet och det går att försvara grundläggande rättigheter utan att för den skull framför någon annan åsikt än det. Hur illa jag än tycker om Sverigedemokraterna så kommer jag att försvara deras sätt att säga det de vill, trycka det de vill och framföra det de vill av precis samma skäl som jag kommer att försvara alla de som nu hyllar Fidel Castro.

Måste inte

I sammanhanget glöms alldeles för ofta bort att Tryckfriheten och Yttrandefriheten inte innebär att vi måste lyssna. Vi måste inte ta debatten och vi måste inte upplåta plats till alla att säga och trycka det de vill överallt. Vill jag inte diskutera med dig på Twitter så har du inte vunnit ett enda dugg. Det står mig nämligen fritt att tycka att du har upptagit tillräckligt av min tid och att jag därför går vidare och negligerar dig. Det kan naturligtvis vara urusel retorik, taskigt beteende och brist på hyfs men du kan inte kräva att jag ska lyssna på dig, inte ens med hänvisning till Yttrande- och Tryckfriheten. De reglerar nämligen inte den rätten och får du inte fri tillgång till den plattform du vill stå på för att säga det du vill så behöver det inte vara en inskränkning i dina rättigheter. 

Skäl att lyssna

Däremot när politiker tycker att det borde vara förbjudet att kränka kristna, muslimer eller andra religiösa grupper därför att “det kommer ändå inget bra ur det” så finns det alla skäl i världen att säga emot. När ordet kvalitet förs in i debatten och det ska utgöra kriterier för vilka som ska få säga vad de vill och vilka som inte ska få göra det så finns det också alla skäl i världen att säga emot.

Yttrande- och Tryckfriheten ifrågasätts, dagligen, och därför finns det alla skäl i världen att reagera ryggmärgsreflexmässigt så snart något är där och taffsar på den, ifrågasätter den och vill att vi ska diskutera inskränkningar. 

Tryckfriheten är nämligen värd det.